Jag saknar varenda minut..
Man säger att tiden läker alla sår, men det är inte sant. Såren och ärren försvinner inte även om de inte är lika synliga. Inom mig blöder jag. Det gör så ont och jag tänker alldeles för mycket. Känns ännu mer jobbigt nu när jag vet att jag ska vara ensam hemma i en vecka. Då blir allt mer påtagligt och jobbigt. Saknaden blir ÄNNU större än vad den redan är. Kanske kan du visa tecken på att du är nära mig igen nu när jag är själv.
Jag försöker förstå, men kan inte. Jag försöker förtränga, men det går inte. Jag försöker kämpa, det går halvbra. Allt är bara så konstigt. Konstigt utan dig kommer det alltid att vara.
När jag hör ordet självmord får jag kalla kårar. Ändå vill jag hjälpa. Jag skulle vilja göra något för alla som mår dåligt. Men hur? Jag skulle vilja göra något för alla er andra som mist någon på detta tragiska vis, men hur? Jag själv skulle vilja bli en så mycket bättre människa, men hur? Hur gör man? Hur går man tillväga? Jag vill nå fram!
Älskar dig K!
din syster
